Löpning är livet

Det finns få saker i livet som slår att se målgången: låren värker, kraften håller på att ta slut och loppet är snart avklarat. Samtidigt som kroppen är trött är det ändå en enorm glädje att få springa över mållinjen, känna att man åter klarat av vad man föresatt sig. Om du inte är en löpare så förstår du inte vad jag menar, men jag rekommenderar det starkt. Mitt förhållande till ett lopp är ganska dubbelt: jag älskar att löpa, samtidigt som det kan vara jobbigt att orka springa i regn och blåst. Men om jag inte löpt den planerade rundan, så känns det ännu värre. Löpning blir nästan ett beroende. På ett positivt sätt!

Naturen

Det bästa sättet att uppleva naturen på är att snöra på sig löparskorna och ge sig ut. Sverige har många fina nationalparker och skogsområden och ett bra sätt att uppleva dem är helt enkelt genom att jogga en sträcka. Ibland väljer jag att springa utifrån ett mål: fram till en sjö eller bergtopp, andra gånger väljer jag att använda naturen som en löpträning. Det finns många fina skogsbilvägar och anlagda promenadstigar att löpa på. Eller så är det skogen i sig som blir målet: springa på små naturstigar, över stock och sten, se upp för rötter och att sätta ner fötterna i en dypöl. Då känner jag mig levande!

Löpning är gemenskap

Ok, jag medger, jag löper helst själv. Men, samtidigt tycker jag att löpning är väldigt socialt, både loppen, men också gemenskapen med andra löpare. Ett gäng individer som ger sig ut i alla väder, njuter av att springa mil på mil, för att klara nästa tävling. När jag hittar andra löpare uppstår en intressant och naturlig gemenskap – igenkänningsfaktorn är hög. Att träffa andra som också tycker att löpning är livet bekräftar bara att jag har hittat rätt sport. Om du inte testat löpning har du något roligt att se fram emot!